Det där nya i livet.
Det här med tankarnas förmåga att få en att tro saker...
Hypotesen: Så fort man har haft samma tanke ett antal gånger (och tankar som motstrider denna tanke inte tänks i större utsträkning) så blir denna tanke en Sanning.
Det är roligt när jag har levt i ett tankemönster som jag inte ens reflekterar över blir helt omkullvält av en kvälls upplevelse. Ljus, rörelser och ljud. Som får mig in på nya (eller gamla) tankevägar som säger mig att andra sanningar, andra verkligheter finns att leva. Jag blev lättad över den upptäckten och förstod att jag vill ändra det som är.
Det andra jag vill ha sagt är att jag är helt förtrollad nu. Insnärd i känslor uppmålade från en bokserie. Jag vet inte om något jag läst förut har fångat min bröstkorg som detta. Jag dras till böckerna. Försöker dra mig bort från orden för att få hämta andan, för att kunna dra ut på det i några minuter till, för att hålla slutet borta från mig. Men jag dras tillbaka. Kan inte tänka på mycket annat. Glömmer mig själv. Oh! Denna fröjd som ligger i tillståndet ickemedvetande om mig själv. Det är ljuvligt. Gör mig känslosam igen på samma gång. Har sedan i söndags läst, nej -forslats igenom, tre av böckerna för att nu i kväll ha den fjärde framför mig. Fruktar slutet, tomheten, som väntar och slukar ändock varje ny mening med en lycka som jag inte kan forma i ord.
Tack.
Hypotesen: Så fort man har haft samma tanke ett antal gånger (och tankar som motstrider denna tanke inte tänks i större utsträkning) så blir denna tanke en Sanning.
Det är roligt när jag har levt i ett tankemönster som jag inte ens reflekterar över blir helt omkullvält av en kvälls upplevelse. Ljus, rörelser och ljud. Som får mig in på nya (eller gamla) tankevägar som säger mig att andra sanningar, andra verkligheter finns att leva. Jag blev lättad över den upptäckten och förstod att jag vill ändra det som är.
Det andra jag vill ha sagt är att jag är helt förtrollad nu. Insnärd i känslor uppmålade från en bokserie. Jag vet inte om något jag läst förut har fångat min bröstkorg som detta. Jag dras till böckerna. Försöker dra mig bort från orden för att få hämta andan, för att kunna dra ut på det i några minuter till, för att hålla slutet borta från mig. Men jag dras tillbaka. Kan inte tänka på mycket annat. Glömmer mig själv. Oh! Denna fröjd som ligger i tillståndet ickemedvetande om mig själv. Det är ljuvligt. Gör mig känslosam igen på samma gång. Har sedan i söndags läst, nej -forslats igenom, tre av böckerna för att nu i kväll ha den fjärde framför mig. Fruktar slutet, tomheten, som väntar och slukar ändock varje ny mening med en lycka som jag inte kan forma i ord.
Tack.
